Den förlorade Generationen
Så hur ska man ta sig ur en situation där jobbutsikterna är små och Försäkringskassan jagar dig med hot och anklagelser.
Hösten 2012 blev jag inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag hade nyligen hoppat av skolan pga. mitt mående som slutligen fick mig att gå in i väggen och hamna i en djup depression. Jag orkade inte mer. Jag hade nyligen fått diagnosen Epilepsi, jag började trappa upp mediciner som fick mig att på dåligt både fysiskt och psykiskt.
Jag insåg ganska snabbt att Arbetsförmedlingen mest verkar vara ute efter att kunna få och ge bidrag, att en arbetssökande inte sågs som en kund utan som en gratis arbetskraft till dem och arbetsgivare.
Praktik, provanställningar, fas 3 you name it. Jag kallar det slaveri, av den enkla anledning att jag under dessa tider fått arbeta med samma uppgifter och under samma arbetstider och arbetsförhållande som jobbarkompisen. Skillnaden? Han är anställd och får 20.000 efter skatt varje månad. Jag får 48kr om dagen vilken brukar resultera i ca 1008:- i månaden. Sammanlagt med SOC-bidrag blir det 3000:- i månaden. På dessa 3000:- ska jag köpa kläder, mat, betala räkningar, köpa mediciner (som för mig är livsviktiga för att min vardag ska fungera) dessvärre är epilepsimedicin inte speciellt billig. Med andra ord dessa 3000:- räcker inte långt och allt som oftast får jag låna pengar av mina föräldrar, syskon eller vänner.
Ovanstående är egentligen inte viktig information se det mer som en helhetsbild.
Problem kom när Arbetsförmedlingen ville börja ta in mig i olika program. Jag ville inte och då använde dom istället det klassiska hotet ”går du inte med i vårat program får du inga pengar”, sagt o gjort jag gick med, vad ska jag annars leva på…
Jag blev erbjuden ett nystartsjobb i samma veva som jag skulle gå med i ”UGA” (Jobbgarantin för Ungdomar), det här var i slutet av maj/början av juni.
Efter 3 veckors provjobb på ett företag jag trivdes sjukt bra på, jag älskade arbetet och kom bra överens med teamet, så kommer Arbetsförmedlingen underfund med att jag inte längre ska få ta det här nystartsjobbet för jag var ”bara” 19 år. Reglerna sa klart o tydligt 20 år och inga undantag fick jag till svar.
Jag var besviken, mitt arbetsteam var besvikna….
Jag började på nytt söka sätt att finna ett arbete, jobb eller utbildning.
Jag fann återigen en chans, en utväg- den här gången en utbildning så jag skulle kunna få min gymnasiekompetens.
HAHA- trodde ja ja!
Givetvis visade det sig i sista stund att även detta krävde att jag fyllt 20 år.
Alltså- Jag kunde inte söka utbildning, jag kan inte söka hjälp med arbete…
Nu till något ännu roligare.
I början på oktober märker jag att något är riktigt fel…
I juni får jag ett brev från försäkringskassan att jag ska få 48:-/dagen. Okej än så länge stämmer allt. Men i.om min provanställning för nystartsjobb i början av Juli kommer ett nytt beslut från försäkringskassan där dom menar att jag nu ska få 142:-/dag. Okej tänker jag!
Pratar med min handläggare som menar att det nog är för att jag påbörjat en aktivitet, det lät ju vettigt så jag rullar vidare. I oktober kommer smällen!
Jag får hem ett brev från Försäkringskassan där dom kräver mig att betala tillbaka 6110:- för att dem själva har betalt ut för mycket pengar. Okej, men ni har ju i sådana fall gjort fel i beslutet och enligt tidigare information var det för att jag påbörjade en aktivitet?
Nej det är inget Försäkringskassan kan göra något åt tydligen och jag får lugnt och godmodigt acceptera läget.
Börjar fiska lite i beslutet och ser att jag kan ha en liten chans eftersom jag saknar inkomst.
Anmäler in till min handläggare på Försäkringskassan att jag inte har någon inkomst. Hon menar på att detta ska tas med i beslutet och att det mycket möjligt kan komma att påverka beslutet.
Icke sa nicke…
Efter 2 dagar ringer min handläggare från Försäkringskassan upp mig. (Det var efter det här samtalet jag beslutade mig för att härmed spela in vartenda ord dom säger till mig)
Hon menade på att dom gjort fel, hon vet om hur läget ser ut, hon är medveten om att jag inte kan betala tillbaka och att dom har gjort felet men menar på att dom inte kan ta ansvar för felet utan jag får gott betala tillbaka mina pengar (ska tilläggas att jag under perioden inte fick soc så dessa 3000:- i månaden jag fick under denna period var allt jag också fick) jag frågar hur detta ska gå till eftersom jag aldrig ens ägt 6000:- ????
Det är inte hennes problem svarar hon bestämt och jag frågar lugnt o försiktigt- Har du provat att leva på 3000:- i månaden och under era hot? Har du levt ett liv i den här sitsen som människorna du arbetar med?
”Nej svarar hon och skrattar! Hur skulle jag kunna göra det jag har ju 2 barn och en man att ta hand om”
Jag svarar något förnärmat
”Att du ens har mage att skratta åt det här? Det är inget skämt, det är fullaste allvar, människor lever så här inklusive jag! Du måste väll förstå då att det inte GÅR att leva ett värdigt liv under dessa omständigheter”
Hon svarar ”jo vi är medvetna om att läget ser ut så men det är inget vi kan göra åt saken”
Så nu sitter jag här. Jag lever på existensminimum, regeringen gör det svårare för mig att få jobb,
dom sänker också bidragen för oss unga så vi ska få ännu mindre att leva på, och försämrar samtidigt chanserna för oss att få någon form av hjälp.
Arbetsgivare och Arbetsförmedlingen vinner tusentals kronor om året på oss unga arbetslösa dom får ju bidrag för att ha oss praktiserandes på sina företag, att ha oss hos jobbcoacher, fas 3 etc., dom tjänar pengar på oss medans vi får arbeta gratis.
Jag har aldrig tagit några lån, aldrig handlat på kredit, allt för att slippa hamna i ekonomiska situationer, allt för att slippa ha skulder att betala tillbaka. Jag har sparat och arbetat ihop till det jag vill ha, av den enkla anledningen-Jag vill ha en fri framtid!
Nu har denna framtid slocknat. Arbetsförmedlingen har inte begått fel, fast dom tvingade in mig i UGA, fast dom hotade in mig i aktivitetsstödsträsket. Att jag från hela början är återbetalningsskyldig till försäkringskassan. Om det är på det här viset Arbetsförmedlingen hjälper oss att få jobb (Hittills har faktiskt inte Arbetsförmedlingen hjälpt mig en enda gång att få fram ett arbete, dom ansåg till och med att jag borde söka ett jobb som mentalvårdare, att det sen krävdes b-körkort, 3 års utbildning som mentalskötare och 5 års arbetslivserfarenhet inom mentalvård var inget undantag att inte söka jobbet)
Jag önskar bara att jag hade vetat vilket helvete jag skulle hamna i redan för 3 år sedan. Då hade inte sjukdom, pressen från skolan etc. varit någonting i jämförelse. Idag mår jag så psykiskt dåligt att jag orkar knappt gå ur sängen på morgonen, jag måste varje morgon intala mig själv varför jag ska gå ut, varför jag ska fortsätta kämpa på….Jag har aldrig känt mig såhär värdelös, orkeslös och obetydelsefull. Så ÖVERKÖRD rent ut sagt.
Jag trodde Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan etc. skulle finnas till för att HJÄLPA mig… ack så naiv jag var… Det enda dom tillfört i mitt liv är att ha brottat ner mig på marken o sedan sparkat på mig….
Jag skriver brevet idag den 18:e Februari. Domen kom idag från Försäkringskassan, dom har beslutat att jag innan den 17:e Mars ska betala tillbaka 6110:- till dom annars kommer dom lägga på en dröjsmålsränta på 9%... Att jag inte har någon inkomst hade ingen betydelse för dom… Ärligt talat… Ska jag trolla med knäna eller? Jag vet inte hur jag ska få fram dessa pengar…. Jag vet heller inte hur jag ska klara den här situationen… Idag har dom tagit mitt hopp, mitt driv, min framtid…
Vad ska jag fortsätta kämpa för? Så att dom ÄNNU en gång kan begå det här misstaget i framtiden och jag återigen blir betalningsskyldig? Min tillit till Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan finns inte längre. Det enda dom har gjort för mig är att ha trampat på mig, tryckt ner mig och fått mig att må så psykiskt dåligt att jag inte längre ser någon anledning att fortsätta kämpa… Jag orkar inte längre… Tack för hjälpen Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan men allra mest tack för hjälpen Fredrik Reinfeldt.
Jag önskar inte min värsta fiende ett liv hos Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen....
